“Den store tragedien i europeisk politikk i dag er at alternativene ikke kommer tydeligere frem i partilandskapet. Den forferdelige intellektuelle fattigdommen i økonomlauget lever i symbiose med denne politiske ensrettingen”.

Eminent oppsummert av artikkelforfatter Esbati.

Det er deler av økonomilauget i godt selskap med politikere i Norge og resten av Europa som har sørget for at regningen for finansgaleien igjen og som alltid leveres de enkelte nasjoners ordinære skattebetalere.

De konservative krefter de som alltid vil verne de frie kapitalkrefter er i fremgang stort sett i hele Europa.

Hvorfor lar de enkelte arbeidere i Europa dette skje?

De uansvarlige økonomene, (kanskje et flertall i lauget) må underlegges en selskapslovgivning som rett og slett har som målsetting å legge juridiske rammer for økonomisk virksomhet i en bærekraftig retning.

Kapitalkreftene må underlegges styring fra de folkevalgte, likeså økonomene.

Det foreligger juridisk emperi på hvordan dette kan gjøres, som er tilgjengelig og lenge har vært tilgjengelig for EUs folkevalgte.`

Det er ikke gangbar retorikk å si man ikke hvet hvordan en skal få de økonomiske krefter inn i nye spor, det er vilje det står på.

Så hvorfor lar arbeidstakere i Europa dette skje?

Har artikkelforfatter en teori på hvorfor – arbeidstakere medvirker til at stadig flere av de konservative politiske partier øker i omfang i Europa?

Hva skyldes dette når svaret synes å ligge så opp i dagen?

Tack för synpunkter (det blir en snabb kommentar på svenska här).

Det är riktigt att det finns mycket som man kan göra för att få in ekonomin på nya spår. Det behövs större fokus på att skapa nya arbetstillfällen, framtidsinriktade offentliga investeringar, ett skattesystem som minskar den ekonomiska ojämlikheten, och aktiva insatser för att begränsa finansmarknadens roll i realekonomin, för att börja någonstans.

När det gäller ekonomernas ansvar är det förstås svårare att tala om det i juridisk betydelse. Det handlar i grunden om ett politiskt ansvar för att ta i bruk teorier och tankemönster som är världsfrånvända men samtidigt i praktiken ofta har en tydlig udd mot arbetande och arbetslösa.

Varför arbetstagarna ”låter” detta ske är en mycket större och djupare frågeställning. Det har under lång tid varit så att frågor om ekonomisk politik varit föremål för mystifikation snarare än politisk kamp. Det menar jag har bidragit till att förståelsen av vad som är politik har begränsats i takt med nyliberalismens politiska framsteg de senaste tre decennierna. Europas vänster-/arbetarrörelsepartier har ett stort ansvar i detta. Man kan också se högerpopulismens starkare ställning som en del av denna utveckling. När ekonomisk politik inte blir föremål för strid längs klasslinjer, är det andra typer av frågor som kan växa i omfång, dominera debatten och fälla avgöranden också i val.

Det finns ingen quick fix här. Det är snarare frågan om ett långsiktigt arbete för att ta tillbaka initiativet över välfärds- och näringspolitikens inriktning.

Takk for svar Ali Esbati.
Ved gjennomlesning av ditt svar er jeg noe undrende til om du forstår mitt poeng, jeg vedlegger derfor en artikkel som belyser hva jeg mener:

http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=1139584

Artikkelforfatteren presenterte dette i Washington og er nå tilgjengelig via SSRN som jeg har linket deg opp til.

med vennlig hilsen

Steinar